Kirunagruvan hade under 1970- till 1980- talen, liksom de flesta
andra producerande enheterna, en mycket stark administration. En
traditionell hierarki med skjutare, förman och gruvfogde, många
med "andra generationens gruvbrytningstradition i ryggmärgen",
vilka bildade basen till pyramiden. Toppen bestod då av
"manschettfolket" i ett antal led, som visserligen kunde vara
duktiga teoretiker, men enligt fotfolket saknade ortsulans erfaren
het.
Gruvan var inriktad på maximal produktion inom varje deloperation samt hård styrning kring begrepp såsom kronor per ton råmalm
och kostnad per delenhet. Malmlagret, tillsammans med förberedda
produktionsområden, var på grund av olika omständigheter uppe i
6 till 7 gånger leveransvolymen per år i början av 1980-talet.
Kunderna var inte längre beredda att betala oss för vår omtanke
att, utan beställning, lagerföra produkterna. Vi tvingades mycket
snabbt och brutalt att halvera personalstyrkan, i stort sett
upphöra med alla former av lager- och bufferthantering, och därutöver
övergå till storskalighet och andra massbrytningsmetoder
för att överhuvudtaget överleva.
Våra traditionella arbetsmönster på olika nivåer fungerar inte
längre. Ny umgängesform måste prövas. En kundorderstyrd och
produktflödeskoncentrerad organisation tar form inom Kiruna
Gruvavdelning.