Styckefallskurvor från sprängning av tre bergarter i modell- och fullskala presenteras. Modellförsöken
gjordes med 0100-300 mm cylindriska prover laddade med pentyl. Pallsalvorna i
Bårarp och hos Hengl bestod av en rad med 5-10 hål, salvorna i Vändletäkten hade fyra rader
med åttiotalet hål. Berget i Bårarp består av en massiv, sprickfri granitisk gnejs medan de
andra bergplintarna var genomsatta av sprickplan och sprängskador. Vanliga kommersiella
sprängämnen användes i dessa pallsalvor.
Det finns tre viktiga likheter i styckefallskurvorna, oavsett skala. Den första är att alla kurvorna
beskrivs utomordentligt väl av Swebrec-funktionen [1]. Den andra är att i ett dubbelogaritmiskt
diagram parallellförskjuts kurvorna uppåt när den specifika laddningen ökar, något som
stämmer med en av NBC-begreppets grundsatser. Den tredje är att i detta diagram har kurvorna
en materialberoende inflektionspunkt. För amfiboliten från Hengl ligger punkten vid ca 0,5
mm, för Bårarp-gnejsen vid 1,0 mm och för Vändle-graniten vid 1,5 mm. Tillsammans taget
tyder dessa likheter starkt på att sönderbrytningsmekanismerna i modell- och fullskala har
stora likheter, trots de olika sprängningsförhållandena.
Styckefallet i modell- och fullskala skiljer sig också åt i viktiga avseenden. Det första är att
beräkningen av den specifika laddningen q baseras på olika lossbrutna volymer och beror på
antalet fria ytor, vilka visas påverka styckefallet. För det andra så är exponenten för medelstyckefallets
x50 beroende av specifik laddning olika; ca. 1,1 i modellskala (x50 oc 1/q 1
'
1
) mot
0,8 i fullskala. För det tredje så förklarar Kuz-Ram-modellens beroende av laddningsstorleken
Q (x50 oc Q 116
) inte mätta skillnader när q är lika i de två skalorna. Bergfaktorn A verkar också
ha ett inbyggt storleks- eller skalberoende, vilket ger olika prognosresultat för försöken i
Bårarp och i Vändle.
Det finns vidare en skalskillnad mellan styckefallskurvornas lutning s50 vid medelstyckefallspunkten.
Värdena på s50 i utförda försök stämmer väl med tidigare rapporterade värden.
Krökningsexponenten bi Swebrec-funktionen kan följaktligen uttryckas som en funktion av
de två övriga parametrarna, x5o och Xmax som anger storleken på största sten.
Det skal- eller storleksberoende hos styckefallet som finns i Kuz-Ram-modellens x50-ekvation
omfattar alltså både Q, A och exponenten för q, den specifika laddningen. För att förbättra
ekvationen blir det troligen nödvändigt att vidga definitionen på specifik laddning.