Positioneringsteknik med hjälp av GPS (Global Positioning System) har varit möjlig
sedan början på 80-talet. Tidigare var detta system knutet till den amerikanska armen,
men är idag "fri" för omvärlden att utnyttja. I dag finns det ett otal olika typer av GPSmottagare
för olika sorters bruk. De flesta av dem används handhållet, och sitter även i
många bilar idag. Man kan också köpa navigeringshjälpmedel till bilar och båtar idag
för ett par tusenlappar. Men vad får man då för noggrannhet för dessa tusenlappar? Den
är mellan 1-10 meter beroende på var man är och hur många satelliter som är
tillgängliga. Att utnyttja en handhållen GPS-mottagare för att lokalisera förutbestämda
borrhål är ju inte möjligt med denna typ av teknik. För att kunna nå den yttersta gränsen
för noggrannhet, behövs det något mer avancerat, och denna teknik kallas R TK vilket
betyder Real Time Kinematics. RTK bygger på att man räknar antalet vågor i
satellitsignalen, och fastställer vid en given tidpunkt exakt var i själva vågen man
befinner sig. Detta är det första steget mot stor noggrannhet. Sådana mottagare är
relativt dyrbara, i alla fall i jämförelse med de enklare billiga handhållna varianterna.
Men för att erhålla maximal noggrannhet behövs en referensstation, även kallad
basstation. Basstationen monteras fast på en punkt, och konfigureras sedan på ett sådant
sätt att dess position förblir låst. P.g.a diverse omständigheter så uppkommer
felaktigheter i mätningarna, det kan bero på solstormar, atmosfäriska störningar mm. De
olika GPS-systemen visar då fel, ibland upp till 2 meter. Men eftersom basstationen
också får exakt samma fel, kan den jämföra den via antennen erhållna positionen med
sin egen fastlåsta, och då räkna ut hur mycket felet är. Denna information, kallad
korrektionsdata, skickas då till GPS-mottagarna via radiolänk eller via den
kommunikation som valts på platsen. Det går t.ex även att skicka via GSM/GPRS. På
vissa platser i Norge t.ex, sänds korrektionsdata via långvåg från norska
kustbevakningen.