Kunskapen om tunneldrivning i fryst jord är ingen ny vetskap, redan 1852, under en
sträng vinter byggdes framgångsrikt ett gruvschakt i jord med hjälp av frysning. De
visste att tunnelsektionen normalt inte var stabil. Stabilisering av jord- och bergmassor
med hjälp av artificiell frysning, AGF (artificial ground freezing) har sedan dess
används som ett hjälpmedel vid byggande i olika former. I Sverige användes metoden
för första gången vid byggandet av Brunkebergstunneln 1886. Trots att metoden har
varit känd en tid är den inte så vanligt förekommande, främst på grund av att vi som
regel har bra berg i Sverige, samt att det är dyrt drivningssätt och tidskrävande.
Vid två av de fyra bergtunnelentreprenaderna för Södra Länken saknades det tillräcklig
bergtäckning på fyra sträckor vilket medförde att konventionell tätning med injektering
och bergförstärkning bult och sprutbetong i samband med framdriften ej var tillräckligt
med tanke på säkerheten för arbetets genomförande och negativ påverkan för omgivningen.
Detta medförde att någon form av temporär förförstärkning var nödvändig såsom
kalkcementpelare och frysning för stabilisering av jord och bergmassor för att
säkra framdriften.
Dels två sträckor under ett bostadsområde i Årsta kv. Tåkern, kalkcementpelare och
kv. Järnlunden frysning på NCCs entreprenad etapp SLOl och dels två sträckor under
ett industriområde i Nobelberget Sickla på Vägverket Produktions entreprenad etapp
SL04. För att minimera påverkan på omgivningen valdes metoden att gå igenom svaghetszonerna
medelst frysning av omgivande jordlager samt drivning och successiv förstärkning_
på den tjälade ytan. I bägge fallen valdes att frysa med saltlake som medium.
I Årsta valdes på grund av ovanliggande bebyggelse att frysa från insidan av tunneln,
medan man i Nobelberget gjorde borrning för frysrör och frysning från markytan.