Den 27 november 1997 träffades en överenskommelse mellan svenska staten och
de fyra kommunerna i Västernorrlands och Västerbottens län: Kramfors, Örnsköldsvik,
Nordmaling och Umeå om att bygga en 19 mil lång järnväg, Botniabanan, mellan
Kramfors och Umeå.
Ett särskilt bolag bildades med ansvar att projektera och bygga enligt de krav som
Banverket fastställt för stomjärnvägar, samt att ta upp de lån som behövs för att
genomföra bygget. Botniabanan ägs till 91 % av svenska staten och 9 % av kommunerna
Kramfors, Örnsköldsvik, Nordmaling och Umeå. Den nya järnvägen blir en 190 km lång enkelspårig järnväg med 22 mötesplatser,
140 broar och 15 bergtunnlar med en sammanlagd längd av 39 km varav cirka 24 km är spårtunnlar och cirka 15 km är parallellt
liggande servicetunnlar/räddningstunnlar.
Projektet är indelat i 130 större entreprenader
såväl general- som totalentreprenader.
Den största entreprenaden är en totalentreprenad
på 32 km mellan Offersjön -
Bjällstaån, där entreprenören ansvarar för
design och byggande av järnvägsbankar,
broar samt två tunnlar 6 km resp. 5,3 km
med tillhörande servicetunnlar/räddningstunnlar,
totalt 22,6 km .
Järnvägen byggs enkelspårig till en standard
som gäller för en nybyggd stomjärnväg
för fjärrtrafik. Mötesstationer för 750
meter långa tåg anläggs på 10 - 14 km
avstånd från varandra. Hastigheten för
godståg skall vara 90 - 120 km/h, medan
hastigheten för intercitytåg och snabbtåg
skall vara 200 km/h respektive 250 km/h.
Riktvärde för horisontalradie är 3 200 m och minimivärde för horisontalradie är 1900
m. I riktvärdet ingår utrymme för framtida hastighetshöjningar. Mindre radier kan godtas
framför allt i närheten av stationer där hastigheten är lägre. Trafikering med 1 400
tons tågvikt med enkellok dimensionerar den maximala lutningen på högst 10 promille.
Banunderbyggnaden skall dimensioneras med en största tillåten axellast (STAX) på 30
ton. Alla korsningar mellan väg och järnväg utförs som planskilda korsningar.