I slutet av 2010 beräknas Botniabanan stå klar - en 19 mil lång, helt ny järnväg mellan Umeå och Nyland, strax norr om Kramfors. Banan kommer att vara Europas modernaste och dimensionerad för snabbtåg med en hastighet av 250 km/h och 750 meter långa godståg med en vikt av 1 400 ton. Låt oss leka med tanken att de här tågen fick passera bron över Ångermanälven och därefter komma in på en helt orustad Ådalsbana. Gissningsvis skulle de då komma cirka 300-400 meter innan snabbtågen gick rakt fram i första kurvan och godstågen sjönk rakt ner i dyn. Ådalsbanan är en mycket gammal järnväg. Den började byggas redan 1890 och jag ska inte påstå att det finns några originaldelar kvar, även om det inte skulle förvåna mig. Däremot är sträckningen i dag exakt densamma som för nästan 100 år sen, när banan invigdes. Som exempel kan nämnas sträckan mellan Sundsvall och Härnösand där E4 i dag är fem och en halv mil lång och järnvägen cirka sju mil. Dessutom går järnvägen genom ett område som är geotekniskt mycket speciellt. Under det senaste seklet har det efter den här sträckan skett flera ras och skred, några av dem direkt livsfarliga för tågpassagerare. I ett fall lyckades en joggare för några decennier sedan hindra tåg från att köra rakt ner i ett hål som bildats som en följd av ett skred... Strax söder om Kramfors ligger Kyrkviken. Här har vattnet på 20 år ätit sig cirka 50 meter och befinner sig i dag 10-15 meter från järnvägen. Här ha vi sensorer i form av tunna trådar nedgrävda i marken. Om marken rör sig så att någon av trådarna går av slår larmet till stoppsignalerna för tåg från både norr och söder. I ett försök att stoppa erosionen kommer vi här i sommar att påla fast markytan i havsbotten genom att perforera hela strandremsan med långa träpålar.